Psalms (69/150)

← Psalms (69/150) →

För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

10.

Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

11.

Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

12.

Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

13.

Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

14.

Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

15.

Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

16.

Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

17.

Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

18.

Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

19.

Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

20.

Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

21.

Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

22.

De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

23.

Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

24.

må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

25.

Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

26.

Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

27.

eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

28.

Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

29.

Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

30.

Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

31.

Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

32.

Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

33.

När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

34.

Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

35.

Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

36.

Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.

37.

Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.

← Psalms (69/150) →