←  Psalms (31/150)  →
1. För sångmästaren; en psalm av David.
2. Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.
3. Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.
4. Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.
5. Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.
6. I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.
7. Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.
8. Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden
9. och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.
10. Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.
11. Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.
12. För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.
13. Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.
14. Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.
15. Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.»
16. Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.
17. Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.
18. HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket.
19. Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.
20. Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!
21. Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.
22. Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!
23. Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.
24. Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.
25. Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.
←  Psalms (31/150)  →