Luke (22/24)

← Luke (22/24) →

Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.

Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.

Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv.

Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.

Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar.

Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.

Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet.

Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»

De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»

10.

Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in.

11.

Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?'

12.

Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.»

13.

Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

14.

Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom.

15.

Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;

16.

ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»

17.

Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen detta och delen eder emellan;

18.

ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»

19.

Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»

20.

Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder.

21.

Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.

22.

Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!»

23.

Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta.

24.

En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste.

25.

Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'.

26.

Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare.

27.

Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. --

28.

Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;

29.

och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder,

30.

så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.

31.

Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete;

32.

men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»

33.

Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.»

34.

Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.»

35.

Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?» De svarade: »Intet.»

36.

Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant.

37.

Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan»

38.

Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det är nog.»

39.

Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom.

40.

Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen att I icke mån komma i frestelse.»

41.

Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad

42.

och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.»

43.

Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom.

44.

Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.

45.

När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse.

46.

Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.»

47.

Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom.

48.

Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?»

49.

Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»

50.

Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat.

51.

Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han rörde vid hans öra och helade honom.

52.

Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar.

53.

Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.»

54.

Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd.

55.

Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.

56.

Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.

57.

Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»

58.

Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.»

59.

Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»

60.

Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.

61.

Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.»

62.

Och han gick ut och grät bitterligen.

63.

Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom.

64.

De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?»

65.

Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.

66.

Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd

67.

och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem: »Om jag säger eder det, så tron I det icke.

68.

Och om jag frågar, så svaren I icke.

69.

Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.»

70.

Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I sägen det själva, att jag är det.»

71.

Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.»

← Luke (22/24) →