| ← Psalms (88/150) → |
| 1. | En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. |
| 2. | HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig. |
| 3. | Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop. |
| 4. | Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket. |
| 5. | Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft. |
| 6. | Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand. |
| 7. | Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet. |
| 8. | Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela. |
| 9. | Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut. |
| 10. | Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig. |
| 11. | Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela. |
| 12. | Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet? |
| 13. | Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land? |
| 14. | Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes. |
| 15. | Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig? |
| 16. | Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla. |
| 17. | Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig. |
| 18. | De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans. |
| 19. | Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret. |
| ← Psalms (88/150) → |