←  Psalms (73/150)  →
1. En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.
2. Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;
3. ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
4. Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.
5. De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.
6. Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.
7. Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
8. De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.
9. Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;
10. därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.
11. Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
12. Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
13. Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;
14. jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
15. Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.
16. När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
17. till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
18. Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
19. Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
20. Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
21. När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
22. då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
23. Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.
24. Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.
25. Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
26. Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
27. Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
28. Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.
←  Psalms (73/150)  →