| ← Psalms (71/150) → |
| 1. | Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam. |
| 2. | Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig. |
| 3. | Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg. |
| 4. | Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand. |
| 5. | Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom. |
| 6. | Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov. |
| 7. | Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt. |
| 8. | Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära. |
| 9. | Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner. |
| 10. | Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra: |
| 11. | »Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.» |
| 12. | Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp. |
| 13. | Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd. |
| 14. | Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov. |
| 15. | Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå. |
| 16. | Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast. |
| 17. | Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under. |
| 18. | Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma. |
| 19. | Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik? |
| 20. | Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup. |
| 21. | Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen. |
| 22. | Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige. |
| 23. | Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat. |
| 24. | Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas. |
| ← Psalms (71/150) → |