| ← Psalms (62/150) → |
| 1. | För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. |
| 2. | Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning. |
| 3. | Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla. |
| 4. | Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur? |
| 5. | De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. Sela. |
| 6. | Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp. |
| 7. | Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla. |
| 8. | Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud. |
| 9. | Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela. |
| 10. | Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans. |
| 11. | Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå. |
| 12. | En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten; |
| 13. | och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar. |
| ← Psalms (62/150) → |