←  Psalms (35/150)  →
1. Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
2. Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
3. drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»
4. Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
5. Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
6. Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
7. Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
8. Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
9. Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
10. Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»
11. Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
12. De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
13. Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
14. såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
15. Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
16. Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
17. Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
18. Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
19. Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
20. Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
21. De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»
22. Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
23. Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
24. Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
25. Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»
26. Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
27. Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!»
28. Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.
←  Psalms (35/150)  →