| ← Psalms (32/150) → |
| 1. | Av David; en sång. Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld. |
| 2. | Säll är den människa som HERREN icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek. |
| 3. | Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. |
| 4. | Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. Sela. |
| 5. | Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: »Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser»; då förlät du mig min synds missgärning. Sela. |
| 6. | Därför skola alla fromma bedja till dig på den tid då du är att finna; sannerligen, om ock stora vattenfloder komma, skola de icke nå till dem. |
| 7. | Du är mitt beskärm, för nöd bevarar du mig; med räddningens jubel omgiver du mig. Sela. |
| 8. | Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig. |
| 9. | Varen icke såsom hästar och mulåsnor utan förstånd, på vilka man lägger töm och betsel för att tämja dem, eljest får man dem ej fram. |
| 10. | Den ogudaktige har många plågor; men den som förtröstar på HERREN, honom omgiver han med nåd. |
| 11. | Varen glada i HERREN och fröjden eder, I rättfärdige, och jublen, alla I rättsinnige. |
| ← Psalms (32/150) → |