| ← Psalms (2/150) → |
| 1. | Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet? |
| 2. | Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde: |
| 3. | »Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.» |
| 4. | Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem. |
| 5. | Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem: |
| 6. | »Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.» |
| 7. | Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig. |
| 8. | Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom. |
| 9. | Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.» |
| 10. | Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden. |
| 11. | Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan. |
| 12. | Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom. |
| ← Psalms (2/150) → |