←  Psalms (17/150)  →
1. En bön av David. Hör, o HERRE, en rättfärdig sak, akta på mitt rop, lyssna till min bön; den kommer icke ifrån falska läppar.
2. Av dig må jag få min rätt; dina ögon må skåda vad rättvist är.
3. Du prövar mitt hjärta, du utrannsakar mig, men du finner intet; ingen ond tanke går ut ur min mun.
4. Efter dina läppars ord, och vad människor än må göra, tager jag mig till vara för våldsverkares stigar.
5. Mina steg hålla sig stadigt på dina vägar, mina fötter vackla icke.
6. Så åkallar jag nu dig, ty du, Gud, skall svara mig; böj ditt öra till mig, hör mitt tal.
7. Bevisa din underbara nåd, du som frälsar undan motståndarna dem som taga sin tillflykt till din högra hand.
8. Bevara mig såsom en ögonsten, beskärma mig under dina vingars skugga
9. för de ogudaktiga, som vilja fördärva mig, för mina dödsfiender, som omringa mig.
10. Sitt hjärta förstocka de; med sin mun tala de stora ord.
11. Nu äro de omkring mig, var vi gå, deras ögon speja efter huru de skola böja mig till jorden.
12. Ja, denne är lik ett lejon som längtar efter rov, lik ett ungt lejon som ligger i försåt.
13. Stå upp, HERRE; träd emot honom, slå honom ned, rädda med ditt svärd min själ från den ogudaktige,
14. ja, med din hand, från människorna, HERRE, från denna världens människor, som hava sin del i detta livet, och vilkas buk du fyller med dina håvor, som hava söner i mängd och lämna sitt överflöd åt sina barn.
15. Men jag skall skåda ditt ansikte i rättfärdighet; när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av din åsyn.
←  Psalms (17/150)  →