| ← Psalms (139/150) → |
| 1. | För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. |
| 2. | Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån. |
| 3. | Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. |
| 4. | Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo. |
| 5. | Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. |
| 6. | En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den. |
| 7. | Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? |
| 8. | Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. |
| 9. | Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, |
| 10. | så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. |
| 11. | Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig», |
| 12. | så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset. |
| 13. | Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv. |
| 14. | Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl. |
| 15. | Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. |
| 16. | Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit. |
| 17. | Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald! |
| 18. | Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig. |
| 19. | Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig, |
| 20. | de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv! |
| 21. | Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot? |
| 22. | Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit. |
| 23. | Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar, |
| 24. | och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen. |
| ← Psalms (139/150) → |