| ← Psalms (12/150) → |
| 1. | För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David. |
| 2. | Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn. |
| 3. | De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta. |
| 4. | HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord, |
| 5. | dem som säga: »Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?» |
| 6. | »Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp», säger HERREN; »jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter.» |
| 7. | HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger. |
| 8. | Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen. |
| 9. | Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn. |
| ← Psalms (12/150) → |