←  Psalms (106/150)  →
1. Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2. Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?
3. Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.
4. Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,
5. så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.
6. Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
7. Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
8. Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.
9. Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
10. Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.
11. Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.
12. Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.
13. Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.
14. De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.
15. Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.
16. Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.
17. Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.
18. Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.
19. De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;
20. sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.
21. De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,
22. så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
23. Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
24. De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.
25. De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.
26. Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,
27. att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.
28. Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.
29. De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.
30. Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;
31. det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.
32. De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.
33. Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.
34. De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,
35. utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.
36. De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.
37. Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.
38. Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.
39. Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.
40. Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.
41. Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.
42. Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.
43. Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.
44. Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.
45. Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.
46. Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
47. Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----
48. Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!» Femte boken
←  Psalms (106/150)  →