←  Job (42/42)    
1. Job svarade HERREN och sade:
2. Ja, jag vet att du förmår allt, och att intet som du besluter är dig för svårt.
3. Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.
4. Men hör nu, så vill jag tala; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
5. Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon.
6. Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska.
7. Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.
8. Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.»
9. Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och HERREN tog nådigt emot Jobs bön.
10. Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft.
11. Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en guldring.
12. Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor.
13. Och han fick sju söner och tre döttrar.
14. Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk.
15. Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder.
16. Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina barn och barnbarn i fyra led.
17. Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.
←  Job (42/42)