| ← Job (26/42) → |
| 1. | Därefter tog Job till orda och sade: |
| 2. | Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm! |
| 3. | Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen! |
| 4. | Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig? |
| 5. | Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri. |
| 6. | Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse. |
| 7. | Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet. |
| 8. | Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan. |
| 9. | Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar. |
| 10. | En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker. |
| 11. | Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst. |
| 12. | Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab. |
| 13. | Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen. |
| 14. | Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det? |
| ← Job (26/42) → |