← Job (21/42) → |
1. | Därefter tog Job till orda och sade: |
2. | Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig. |
3. | Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta. |
4. | Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig? |
5. | Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen. |
6. | Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött. |
7. | Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom? |
8. | De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon. |
9. | Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem. |
10. | När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid. |
11. | Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring. |
12. | De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud. |
13. | De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid. |
14. | Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av. |
15. | Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?» |
16. | Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig! |
17. | Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede? |
18. | De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort. |
19. | »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det. |
20. | Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka. |
21. | Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände? |
22. | »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?» |
23. | Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro; |
24. | hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft. |
25. | Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka. |
26. | Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem. |
27. | Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig. |
28. | I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?» |
29. | Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd: |
30. | att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag? |
31. | Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra? |
32. | Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen. |
33. | Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått. |
34. | Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar. |
← Job (21/42) → |