| ← Job (10/42) → |
| 1. | Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse. |
| 2. | Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig. |
| 3. | Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag? |
| 4. | Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se? |
| 5. | Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider, |
| 6. | eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd, |
| 7. | du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand? |
| 8. | Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig! |
| 9. | Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft! |
| 10. | Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna. |
| 11. | Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman. |
| 12. | Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande. |
| 13. | Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet: |
| 14. | om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad. |
| 15. | Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd. |
| 16. | Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig. |
| 17. | Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig. |
| 18. | Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig, |
| 19. | hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven. |
| 20. | Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje, |
| 21. | innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, |
| 22. | till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten. |
| ← Job (10/42) → |