←  Deuteronomy (33/34)  →
1. Och detta är den välsignelse gudsmannen Mose gav Israels barn före sin död;
2. han sade: »HERREN kom från Sinai, och från Seir gick hans sken upp för dem; man kom fram i glans från berget Paran, ut ur hopen av mångtusen heliga; på hans högra sida brann i eld en lag för dem.
3. Ja, han vårdar sig om folken; folkets heliga äro alla under din hand. De ligga vid din fot, de hämta upp av dina ord.
4. Mose gav åt oss en lag, en arvedel for Jakobs menighet.
5. Och Jesurun fick en konung, när folkets hövdingar församlades, Israels stammar allasammans.»
6. »Må Ruben leva och icke dö; dock blive hans män en ringa hop.
7. Och detta sade han om Juda: »Hör, o HERRE, Judas röst, och låt honom komma till sitt folk. Med sina händer utförde han dess sak; bliv du honom en hjälp mot hans ovänner.»
8. Och om Levi sade han: »Dina tummim och dina urim, de tillhöra din frommes skara, dem du frestade i Massa, dem du tvistade med vid Meribas vatten,
9. dem som sade om fader och moder: 'Jag ser dem icke', och som icke ville kännas vid sina bröder, ej heller veta av sina barn. Ty de aktade på ditt tal, och ditt förbund höllo de.
10. De lära Jakob dina rätter och Israel din lag, de bära fram rökverk för din näsa och heloffer på ditt altare.
11. Välsigna, HERRE, hans kraft, och låt hans händers verk behaga dig. Krossa länderna på hans motståndare, på hans fiender, så att de icke kunna resa sig.»
12. Om Benjamin sade han: »HERRENS vän är han, han skall bo i trygghet hos honom, hos honom som överskygger honom alltid, och som har sin boning mellan hans höjder.»
13. Och om Josef sade han: »Välsignat av HERREN vare hans land med himmelens ädlaste gåvor, med dagg, med gåvor från djupet som utbreder sig därnere,
14. med solens ädlaste alster och månvarvens ädlaste frukter,
15. med de uråldriga bergens yppersta skatter och de eviga höjdernas ädlaste frukt,
16. med jordens ädlaste frukt och allt vad hon bär, och med nåd från honom som bodde i busken. Detta komme över Josefs huvud, över hans hjässa, furstens bland bröder.
17. Härlig är den förstfödde bland hans tjurar, såsom en vildoxes äro hans horn; med dem stångar han ned alla folk, ja ock dem som bo vid jordens ändar. Sådana äro Efraims tiotusenden. sådana Manasses tusenden.»
18. Och om Sebulon sade han: »Gläd dig, Sebulon, när du drager ut, och du, Isaskar, i dina tält.
19. Folk inbjuda de till sitt berg; där offra de rätta offer. Ty havens rikedom få de suga, och de skatter som sanden döljer.»
20. Och om Gad sade han: »Lovad vare han som gav så rymligt land åt Gad! Lik en lejoninna har han lägrat sig, han krossar både arm och hjässa.
21. Han utsåg åt sig förstlingslandet, ty där var hans härskarlott förvarad. Dock drog han med bland folkets hövdingar; HERRENS rätt utförde han och hans domar, tillsammans med det övriga Israel.»
22. Och om Dan sade han: »Dan är ett ungt lejon, som rusar ned från Basan.»
23. Och om Naftali sade han: »Naftali har fått riklig nåd och välsignelse till fyllest av HERREN. Västern och södern tage du i besittning.»
24. Och om Aser sade han: »Välsignad bland söner vare Aser! Han blive älskad av sina bröder, och han doppe sin fot i olja.
25. Av järn och koppar vare dina riglar; och så länge du lever, må din kraft bestå.»
26. »Ingen är lik Gud, o Jesurun; till din hjälp far han fram på himmelen och i sin höghet på skyarna.
27. En tillflykt är han, urtidens Gud, och härnere råda hans eviga armar. Han förjagade fienderna för dig, han sade: Förgör dem.
28. Så fick Israel bo i trygghet, Jakobs källa vara i ro, i ett land med säd och vin, under en himmel som dryper av dagg.
29. Säll är du, Israel; ja, vem är dig lik? Du är ett folk som får seger genom HERREN, genom honom som är din skyddande sköld, honom som är ditt ärorika svärd. Ja, dina fiender skola visa dig underdånighet, och du skall gå fram över deras höjder.»
←  Deuteronomy (33/34)  →